Arkiv

Posts Tagged ‘genus’

Kvinnornas kamp mot tiden

januari 23, 2010 Lämna en kommentar

Är det verkligen så förvånande att så få kvinnor är chefer? Det är väl inte så konstigt tycker jag. Vi har liksom fler uppgifter i livet än männen. Innan 30 skall vi helst skaffa barn – efter det blir det i alla fall svårare. Och absolut innan 35! Så det är en kamp mot tiden som vi för.
Männen har lite mer tid på sig att bygga på sin karriär eftersom de inte skall bära barn (jag har för mig att svenska kvinnor i snitt har två barn var) i 18 månader och vara hemma och amma i ytterligare minst 24 månader. De behöver inte heller vara oroliga för att företagen inte skall våga satsa på den som chefsämne innan de två barnen är ”överstökade”. Ja, det är verkligen en kamp mot tiden vi kvinnor för:
Vi skall gå ur gymnasiet när vi är 19, avsluta en universitetsutbildning vid 22 (jag snittar en utbildning på tre år) hinna jobba minst ett år för att få upp mammapenningen – och under denna tid ha hunnit rasa av oss och hittat mannen som vi skall gifta oss med samt lyckats övertyga honom om att skaffa barn i vad i dag anses som en mycket ung ålder. Om vi räknar med att det kan ta i snitt ett år att få en anställning också så är vi alltså runt 24 år. Sedan kan vi räkna med att det kanske tar två år till innan barnet kommer, eftersom det kan ta ett tag att få det att ”fastna” och sedan skall det bakas i ugnen i nio månader. Då är vi 26. Kanske är man mycket trött och lite avskräckt efter sitt första barn så man vill inte ha ett barn till direkt. Men samtidigt inser man att det är lika bra, för chefen är realist och inser att det kommer att komma minst ett barn till så vid 27 är det dags för nästa och vid 28 kan man äntligen återgå till att bygga karriär. Men då skall barnen inskolas i och för sig, dagisperidoen ta vid med sjukdom och vabb och man skall själv internutbildats eftersom man hamnat på efterkälken när man varit borta i tre år och alla yngre ligger långt före. Så karriärbyggandet kan ta sin tid. Om fem år har vabbperioderna minskat (om man har tur), då är vi 33 år gammal, och då kan vi äntligen börja kämpa oss upp till toppen på riktigt. Dags att satsa på karriären och nå toppen! Men vi har fortfarande småbarn och måste ju vara en god mamma så vilket innebär en del vabb och tidiga kvällar, så chefen uppmärksammar att vår lampa vid skrivbordet alltid är släckt tidigare än de jämnåriga männens så denna kamp kommer att ta lite längre tid än väntat. För chefen ser tyvärr inte flitens lampa som lyser öve oss efter nedsovningar och disk. Runt 38 års ålder börjar cheferna äntligen inse hur bra man är och då står livets villkor öppna – ÄNTLIGEN! Förutom … Vi börjar bli gamla. Lite för gamla, tycker en del. Frågan är hur lång tid vi har kvar och hur värt det är att chansa på en medelålders, rätt utsliten dam. Speciellt när de jämnåriga manliga kollegorna har lite mer erfarenhet genom att ha jobbat, låt oss säga tre år mer, inom branschen. Så varför ersätta den manliga chefen i samma ålder med en mer oerfaren likataggare? Det låter ju onödigt.
Och så inser även mannen att an börjar bli gammal. Han lämnar en för lammköttet bakom dörren bredvid och så var man ensamstående mamma också. Med tonåringar!
Ja, om vi har tur och allt går smidigt kanske vi kan bli uppmärksammade av vår chef vid 38 alltså. Men det förutsätter att man inte byter jobb och måste smöra för en ny chef, att man inte blir sjukskriven eller arbetslös någon längre period och att allt annat omkring en flyter på smidigt. Så kanske man kan dra snittåldern till 40. Och då är vi två år närmare rynkorna!
Ja, en kvinnas liv är verkligen en kamp mot tiden!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annonser

En Tom´s rosa flickdrömmar

december 16, 2009 Lämna en kommentar

Jag lever i det perfekta förhållandet med den mest fantastiska killen ni kan tänka er. Han är underbar! Det är min bästa tjejkompis i pojkform. Ärligt talat kan han ersätta vilken tjejkompis som helst. Inte för att mina vänner kan ersättas, alla är de unika, men om vi nu pratar ”girls over broes”-språket så är det ett språk jag inte behärskar.

Men detta betyder inte att jag inte drömmer ibland.

Jag har alltid varit en tjej som tar initiativ. Trött att vänta på telefonsamtal från pojkar som lekte dumma lekar skapade jag min egen lycka från första sekunden mitt lilla flickhjärta började slå för de små rumporna med falsettröster.
Att leka ”flicka” har aldrig varit något för mig. Vilket stämmer bra överens med sagan om hur jag träffade min prins. I över ett år grät och våndades jag Jag höll honom hårt i armen och varje gång han visade tendenser på att backa undan hängde jag kvar – släpandes i den sista tråden på tröjans ärm, för jag visste att det var honom jag skulle gifta mig med. Det var bara det att han inte visste det än.
Jag drivs av viljan av att skapa min egen lycka och agerar därför efter mina önskningar. Vilket skrämt alla med en traditionell syn på hur flickor och pojkar bör agera gentemot varandra. Och även om jag strå fast vid detta så erkänner jag att bilden av mig som en äkta klängapa inte väcker romantiska känslor direkt. Istället för att mötas av ”åååå” och ”ooo så fantastiskt” när jag berättar hur vi möttes så fnissar väninnorna lite generat och obekvämt samtidigt som de med tydlig röst deklarerar att deras soulmate minsann fick jaga dem länge innan de gav upp.

Men bara för att jag inte är sköra Askungen med glasskon i verkligheten innebär det inte att mina drömmar saknar rosa moln.

Ibland drömmer jag mig bort och då spelar jag den äkta prinsesshuvudrollen.
Jag får vara flickan som är rädd för att bli sårad men som träffar prinsen som älskar mig så passionerat att han, med de rätta orden och det gyllene tålamodet, lyckas ta sig in i mitt kraftfält. Jag är flickan som blir uppvaktad med blommor och framförallt blir jag serenerad så att alla grannar kommer ut och applåderar. Min bröstkorg höjer sig av värmens energi som fyller den och jag blir rödrosig om kinderna. Ibland. För några minuter. När jag behöver det.

Flickigt, kvinnligt och tjejigt är ord som står för något socialt konstruerat. Ett kön är ett kön, en genus är något helt annat. Men om man är kvinna i dag är det inte politiskt korrekt att medge att man vill bli uppvaktad. Eller stanna hemma med barnen. Eller vara den som inte kör bilen i förhållandet. Det tycker jag är synd. För det vi egentligen pratar om är en roll. Och vissa roller passar vissa människor bättre än andra. Oavsett kön. För mig kan det lika gärna vara killen som är flickig, och i den meningen  lägger jag ingen värdering av personen. För mig blir det ett sätt att beskriva någon.

Nu är jag inte flickig. Jag är pojkig. En Tom-boy. Vilket skapat motsatta problem i vårt förhållande. Min sambo betecknas som svag för att jag sköter ekonomin och som en ”toffel” för att jag är den som bestämmer mest. Jag skrämmer dem som insisterar på att benämna oss med förlegade syn. Medan min kompis är skir och vacker. Och hennes sambo är manlig och stark.

Kanske är det därför jag drömmer om att få vara flickig ibland. Istället för att drömma om att bli svept av mina fötter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,