Arkiv

Archive for the ‘En kvinnas liv’ Category

Nour får föra min talan

januari 28, 2010 Lämna en kommentar

… och jag understryker!

(Hittat hos Mymlan)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kvinnornas kamp mot tiden

januari 23, 2010 Lämna en kommentar

Är det verkligen så förvånande att så få kvinnor är chefer? Det är väl inte så konstigt tycker jag. Vi har liksom fler uppgifter i livet än männen. Innan 30 skall vi helst skaffa barn – efter det blir det i alla fall svårare. Och absolut innan 35! Så det är en kamp mot tiden som vi för.
Männen har lite mer tid på sig att bygga på sin karriär eftersom de inte skall bära barn (jag har för mig att svenska kvinnor i snitt har två barn var) i 18 månader och vara hemma och amma i ytterligare minst 24 månader. De behöver inte heller vara oroliga för att företagen inte skall våga satsa på den som chefsämne innan de två barnen är ”överstökade”. Ja, det är verkligen en kamp mot tiden vi kvinnor för:
Vi skall gå ur gymnasiet när vi är 19, avsluta en universitetsutbildning vid 22 (jag snittar en utbildning på tre år) hinna jobba minst ett år för att få upp mammapenningen – och under denna tid ha hunnit rasa av oss och hittat mannen som vi skall gifta oss med samt lyckats övertyga honom om att skaffa barn i vad i dag anses som en mycket ung ålder. Om vi räknar med att det kan ta i snitt ett år att få en anställning också så är vi alltså runt 24 år. Sedan kan vi räkna med att det kanske tar två år till innan barnet kommer, eftersom det kan ta ett tag att få det att ”fastna” och sedan skall det bakas i ugnen i nio månader. Då är vi 26. Kanske är man mycket trött och lite avskräckt efter sitt första barn så man vill inte ha ett barn till direkt. Men samtidigt inser man att det är lika bra, för chefen är realist och inser att det kommer att komma minst ett barn till så vid 27 är det dags för nästa och vid 28 kan man äntligen återgå till att bygga karriär. Men då skall barnen inskolas i och för sig, dagisperidoen ta vid med sjukdom och vabb och man skall själv internutbildats eftersom man hamnat på efterkälken när man varit borta i tre år och alla yngre ligger långt före. Så karriärbyggandet kan ta sin tid. Om fem år har vabbperioderna minskat (om man har tur), då är vi 33 år gammal, och då kan vi äntligen börja kämpa oss upp till toppen på riktigt. Dags att satsa på karriären och nå toppen! Men vi har fortfarande småbarn och måste ju vara en god mamma så vilket innebär en del vabb och tidiga kvällar, så chefen uppmärksammar att vår lampa vid skrivbordet alltid är släckt tidigare än de jämnåriga männens så denna kamp kommer att ta lite längre tid än väntat. För chefen ser tyvärr inte flitens lampa som lyser öve oss efter nedsovningar och disk. Runt 38 års ålder börjar cheferna äntligen inse hur bra man är och då står livets villkor öppna – ÄNTLIGEN! Förutom … Vi börjar bli gamla. Lite för gamla, tycker en del. Frågan är hur lång tid vi har kvar och hur värt det är att chansa på en medelålders, rätt utsliten dam. Speciellt när de jämnåriga manliga kollegorna har lite mer erfarenhet genom att ha jobbat, låt oss säga tre år mer, inom branschen. Så varför ersätta den manliga chefen i samma ålder med en mer oerfaren likataggare? Det låter ju onödigt.
Och så inser även mannen att an börjar bli gammal. Han lämnar en för lammköttet bakom dörren bredvid och så var man ensamstående mamma också. Med tonåringar!
Ja, om vi har tur och allt går smidigt kanske vi kan bli uppmärksammade av vår chef vid 38 alltså. Men det förutsätter att man inte byter jobb och måste smöra för en ny chef, att man inte blir sjukskriven eller arbetslös någon längre period och att allt annat omkring en flyter på smidigt. Så kanske man kan dra snittåldern till 40. Och då är vi två år närmare rynkorna!
Ja, en kvinnas liv är verkligen en kamp mot tiden!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,